Ritat för platsen, byggt för ljuset

Mäklaren Katarina Bufvers hade ett tydligt önskemål om sommarhuset som hon och maken Bosse Pargéus skulle bygga i Sörfjärden: hon ville kunna se havet från huvudkudden.

Arkitekten och parets vän sedan många år tillbaka, Martin Wulff, lyssnade och ritade in en 
glasdörr i sovrummets hörn. Därifrån öppnar sig nu utsikten mot havet och horisonten, som bara bryts av några enstaka tallar mellan trallen och stranden. Det är en detalj som säger mycket om huset. På tomten har arkitekturen hela tiden fått utgå från platsen: havet, ljuset, vinden, solen, tallarna – och möjligheten att röra sig mellan ute och inne.

– Det är en fantastisk plats. Läget, läget, läget, som mäklare säger. När man har tillgång till horisonten på det här sättet handlar det om att få in den i byggnaden. Det är som en tavla som finns där hela tiden och förändras från morgon till kväll, säger Martin Wulff.

Första gången han kom till tomten var förutsättningarna mindre idylliska. Det stormade från havet och snön yrde på tvären. Frågan blev därför inte bara hur han skulle ta vara på utsikten, utan också hur huset skulle skydda dem som bor där när vädret gör det tydligt att vi faktiskt befinner oss i Norrland.

De första skisserna kretsade kring ett atriumhus med en skyddad innergård. Efter hand utvecklades idén till en långsträckt huvudbyggnad som skapar två tydliga sidor: en mot havet och en mer skyddad sida mot gårdsplanen. Det går att söka sig till eller från värmen beroende på säsong.

Huset är 150 kvadratmeter stort. Sovrum och badrum ligger mot ändarna, medan mitten upptas av ett cirka 65 kvadratmeter stort rum där kök och vardagsrum flyter samman. Stora glaspartier på båda sidor gör att blicken kan fortsätta genom huset och ut i landskapet. Genomsikten är återkommande. Naturen ska inte stanna utanför glaset, utan bli en del av rummen.

– Det viktigaste har varit att få med havet in i huset. Och det tycker jag att vi har lyckats med, säger Martin.

Även rörelsen genom huset är en del av idén, vilket betonas av att byggnaden har hela nio ytterdörrar. Från nästan varje del av huset går det att kliva direkt ut på trädäcket, som löper runt byggnaden och sammanlagt omfattar mer än 300 kvadratmeter. Det gör gränsen mellan bostad och tomt mindre tydlig. Det centrala rummet fortsätter ut på däcken på båda sidor, ett gästrum har dörr direkt mot poolen, där finns förstås en huvudentré, en groventré, och så dörren från Katarina och Bosses sovrum. 

Solen som ritverktyg

Poolens placering är inte heller en tillfällighet. När den kom in i projektet tittade Martin Wulff på solens vinklar över tomten.

– Jag har räknat med solens läge mellan vårdagjämning och höstdagjämning, så att poolen alltid ska ligga i sol under hela sommarhalvåret.

Samma beräkningar påverkar hur ljuset träffar huset. Under sommarhalvåret får fasaden mot havet morgonljuset. Vintertid, när solen står lägre, kan ljuset i stället leta sig genom byggnaden från motsatt håll. Det är arkitektur som i hög grad handlar om att läsa platsen snarare än att placera ett färdigt hus på den.

Också hela gårdsbildningen bidrar till det. Huvudbyggnaden ligger långt fram på tomten, 
närmare havet, medan garage och attefallshus bildar två mindre volymer längre in. Martin Wulff liknar dem vid flyglarna till en herrgård – inte för att husen försöker se historiska ut, utan för att formationen är bekant.

Framför byggnaderna har marken formats kring en sparad tall. Den befintliga naturen får på så sätt fortsätta in mellan husen i stället för att ersättas av en helt nyanlagd tomt.

Trä var självklart

På avstånd läses huset först som en låg, horisontell linje i landskapet. När man kommer närmare framträder materialen och detaljerna. Att huvudmaterialet skulle vara trä var aldrig någon diskussion. För Martin Wulff är det både ett samtida och ett historiskt val. Under 16 år arbetade han som bygg- och fastighetschef på Skansen, med ansvar för omkring 300 byggnader, varav ungefär 200 kulturhistoriska. Där följde han bland annat arbeten med tak, fasader och fönster tillsammans med hantverkare och byggnadsantikvarier.

– Jag lärde mig mycket under mina år på Skansen, inte minst om attityden till trä.

Erfarenheten har påverkat hur han ser på hållbarhet. Ett trähus behöver inte skyddas från åldrande, men det behöver konstrueras för att kunna åldras väl. På huset i Sörfjärden syns det bland annat i de långa taksprången. De skyddar träfasaden från en stor del av den direkta nederbörden.

– Då tänker jag i ett Skansenperspektiv: huset ska fungera också om 50 eller 100 år. 

Fasaden är utförd i obehandlad kärnfura. Med tiden kommer träet att gråna och huset steg för steg närma sig färgerna i omgivningen. Utgångspunkten var traditionell stående träpanel, men Katarina Bufvers hittade även profilerade brädor som väckte hennes intresse: den finrillade SCA Lynx A1 i kantig profil. Martin Wulff ritade in enstaka brädor oregelbundet över den annars släta fasaden.

Effekten är diskret. Först uppfattar man husets långa horisontella form. När man närmar sig framträder variationen i panelen, och på riktigt nära håll ytterligare detaljer i träets yta och profil.

Inspiration från historien

Martin Wulff återkommer till äldre svensk träarkitektur när han beskriver huset. Han har bland annat hämtat inspiration från arkitekten Jan Gezelius och hans robusta trähus. Också materialkombinationerna har historiska rötter: träfasad med dubbelfalsat plåttak på huvuddelen och sedumtak på de lägre byggnadsdelarna.

– Tittar man på historiska byggnader är sättet att använda materialen egentligen väldigt likt. Sverige är ett land av trä och trähus. I Italien finns det mer sten, så där bygger man oftare i sten. Olika delar av världen har sina material.

Invändigt är träet också påtagligt. Här hade beställarna ett större inflytande över uttrycket. Ambitionen, berättar Katarina Bufvers, var att skapa något "nordiskt ljust". Valet föll på 
vitlaserad, hyvlad gran på väggarna och i taket och ett ljust askgolv. Köket är platsbyggt i gran i ett samarbete mellan arkitekt, beställare och Vikarbodarnas snickeri.

I det stora rummet finns trä på golv, väggar och i tak. Materialet möter handen i köksluckorna och fötterna i golvet. Träet och rummets vinklar bidrar till akustiken. Och fortfarande finns en svag doft av trä kvar.

– Det är visuellt vackert, men också taktilt. Sedan har man ljudet och doften. Tillsammans ger det en naturlig känsla av kvalitet som vi i Sverige känner oss väldigt hemma med.

Dörrarna saknar traditionella foder och gångjärnen är infällda i dörrbladen. I konstruktionen möter träet stålbalkar där spännvidderna kräver det. Synliga trädetaljer har ritats särskilt för huset och tillverkats på plats av byggarna.

Att få den typen av hus att se enkelt ut kräver desto större precision i byggandet. Christoffer Idén Nordin, som via sitt företag Byggidén Norr ansvarat för bygget, beskriver projektet som ett arbete där kommunikationen mellan hantverkare, arkitekt och beställare varit avgörande. Många detaljer har behövt lösas under arbetets gång, inte minst kring panelen, öppningarna och mötena mellan olika material.